Jag älskar att springa. Jag älskar det verkligen. Och jag blir arg på mig själv varje gång jag känner mig omotiverad för att bege mig ut i spåret. Men när jag väl har gjort det. Fy fan vad stark jag känner mig. Det känns precis som om hela min värld blir så mycket lättare, lite roligare. Jag fick med mig pappa ut på en runda idag. Det är skönt att ha någon ibland som peppar en så fort man börjar tappa fart! Såhär kommer det fortsätta under hela min semester. När alla andra, under sin semester käkar massa fet mat, dricker alldeles för mycket alkohol och inte rör ett finger så ska jag träna, äta nyttig och GOD mat och vila upp mig. Jag ska återhämta mig. Jag ska bli ännu starkare nu! Och jag ska drömma om Stockholm. Nu saknar jag Sarah.