Ja, jag sitter just nu och väntar på ett mirakel. Jag sitter och tror på att det kommer hända. Inom mig så är jag helt övertygad om att det kommer hända när som helst. Det måste hända. Jag vill att det ska hända. Frågan är bara om det är en dum och naiv tanke? För det hade ju varit så likt mig, att drömma mig bort bara för ett litet tag. Genom att inte se saker för vad det egentligen är. Jag ser aldrig några hinder. För jag är ju så jävla bestämd och envis av mig. Men så PANG. Plötsligt vaknar jag upp från mina drömmar och så hör jag hur jävla naivt och dumt det där miraklet är, egentligen. Men tanken om att det skulle vara dumt gör mig ledsen. För jag tycker inte att det är dumt. I Stockholm har jag kunnat undvika mitt mirakel. Jag har kunnat tänka på annat. Men nu går det inte längre. Nu sitter jag här, med tanken som jag har fruktat så många gånger innan. Och jag har aldrig längtat så mycket som efter mitt mirakel just nu.