Det regnar utanför, jag hör hur mycket det öser ner. Jag ligger invirad i mammas täcke. Hon är inte hemma. Det är bara jag. Ensam. Och jag älskar det. Lägenheten är svart pga vädret. Ångesten över att jag måste ligga inne hela helgen för att bli helt återställd finns inte längre. Middagen igår var underbar. Men självklart, självklart saknas en del av mitt hjärta. En del som inte kommer att ersättas. Jag försöker lära mig att leva utan den. Det är mycket av den delen som gör mig ledsen. Ibland får den mig att gråta. Inget i detta liv är viktigare för mig än mina vänner. Men ibland, tjejer. Ni måste förstå. Ibland vill jag bara vara själv. Jag älskar er något enormt för att ni får mig att skratta och le. Men ibland, mer ofta nu än innan så vill jag bara vara. Jag vill inte gå ut och dansa och skratta. Jag vill inte låtsas som om allt är underbart och perfekt. För det är inte det. Och de dagarna jag känner så känns det skönt att veta att jag har mina böcker och mammas täcke. Så kanske, kanske för en stund känns den där delen som saknas i mitt hjärta lite mindre än innan.