Varje morgon, varje kväll. För en sekund trodde jag att känslan hade försvunnit men nej. Jag hade bara råkat sluta andas, så fort jag börjat få luft i lungorna igen så kom du tillbaka. Varje gång jag tänker på det så ler jag. Och det är en bra sak, att få mig le. På riktigt. I think. Det är vad du gör mot mig. Är det så farligt? Borde jag vara rädd? Helt ärligt, jag bryr mig inte så mycket längre. Jag har varit med om allt det där förut. Det finns inget du kan göra mot mig igen som jag inte klarar av. Nu får du mig bara att känna igen. Tack, verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar