Du vill att jag ska sjunga. Men bara om sånt som hör till sitt.

Men ska jag sjunga, ja då ska det finnas tid att sjunga fritt...

Jag har alltid varit ett väldigt oroligt barn. En tänkare, inte så att jag har gått runt och filosoferat med andra. Men i mitt huvud har det alltid varit ett stort kaos! Jag har alltid fått leva med min ångest, ångest över precis allt. Ett krig mellan mig och mina tankar har pågått sedan jag kan minnas. Jag vet att jag inte behöver vara bäst jämt, jag vet att det är OK att inte alltid finnas där. Det är okej att göra fel och inte vara den som andra vill att jag ska vara... Därför har jag ibland låtit mig själv vara sämre. Men när det kommer till något jag verkligen känner något starkt för. DÅ, då kan jag inte misslyckas. Jag vill göra alla nöjda och glada, inklusive mig själv. Jag vill vara fri men samtidigt vill jag ha krav och ambitioner, regler om hur jag bör leva. Det är så svårt att förklara. Jag vill vara en förebild för andra, jag vill visa för andra att det är okej att vara mänsklig. Att inte vara perfekt. Men så kommer jag på mig själv att det är nog endast för mig själv som jag försöker bevisa något. Jag försöker tala om för mig själv att det är okej att inte vara perfekt. Att gå sin egna värld, att vara lite rastlös och göra saker för sin egen skull. Jag kan bara vara den jag är. Och det är okej, det är okej att göra det som ens hjärta säger till en att göra. För det är det enda rätta, det är där jag finner mitt lugn.